Jobbig overklighetskänsla
..eller kanske tvärtom, en känsla som nyper tag i en så starkt att man till 110 procent känner att man faktiskt
lever, för det gör man ju. Här och nu. Fan va sjukt, egentligen.. usch. vill inte tänka för mycket - tror inte det är bra!
Utan istället ska man bara va..
Happ. Hemkommen nudå. Från klockan sex tills nu, sådär 5 timmar och lite till minutos. Snack, prat, samtal. En återförening. Tycker inte om sådana. Det känns alltför stort - alltför sorgligt. Att stämma av hur allting ser ut idag. Meningslöst egentligen.. Det e komiskt om man tänker på hur rollerna förändras i en grupp. Vi var ett gäng på 4 som höll ihop. + 3 till ikväll. Men om man bortser från dom 3 så vare just det här gänget.. Jag brukade va den 'busige' till en del. Hon som alltid log sådär lömskt och vars ögon alltid tindrade uppfinningsrikt. Den som alltid drog skämten i rätt stund och som alltid gapflabbade högt ut som om morgondagen inte fanns. Nu ikväll och efter dom där åren märker vi nog alla att det är just jag som är den mer tystlåtne. Öppnar inte mig, låter inte folk komma för nära inpå. Misstänker. Iakttar. Granskar. Lyssnar och tittar. Sen gåre en stund, och då intar jag en röst- intar en pjäs i spelet.
tiderna förändras aldrig, tiden går i samma hast som förr. Men tiden kommer aldrig mer tillbaks. det borde vi ha lärt oss för länge länge sedan. vi människor, vi förändras däremot. det e sällan vi försvinner, fastän vi kanske vill.
Smärta, ånger, ångest, obehag, hopplöshet - ord som kanske är dom mest dominanta. Den som lever får se..?
/En som går i samma skor varje dag, lär inte vara så kul
lever, för det gör man ju. Här och nu. Fan va sjukt, egentligen.. usch. vill inte tänka för mycket - tror inte det är bra!
Utan istället ska man bara va..
Happ. Hemkommen nudå. Från klockan sex tills nu, sådär 5 timmar och lite till minutos. Snack, prat, samtal. En återförening. Tycker inte om sådana. Det känns alltför stort - alltför sorgligt. Att stämma av hur allting ser ut idag. Meningslöst egentligen.. Det e komiskt om man tänker på hur rollerna förändras i en grupp. Vi var ett gäng på 4 som höll ihop. + 3 till ikväll. Men om man bortser från dom 3 så vare just det här gänget.. Jag brukade va den 'busige' till en del. Hon som alltid log sådär lömskt och vars ögon alltid tindrade uppfinningsrikt. Den som alltid drog skämten i rätt stund och som alltid gapflabbade högt ut som om morgondagen inte fanns. Nu ikväll och efter dom där åren märker vi nog alla att det är just jag som är den mer tystlåtne. Öppnar inte mig, låter inte folk komma för nära inpå. Misstänker. Iakttar. Granskar. Lyssnar och tittar. Sen gåre en stund, och då intar jag en röst- intar en pjäs i spelet.
tiderna förändras aldrig, tiden går i samma hast som förr. Men tiden kommer aldrig mer tillbaks. det borde vi ha lärt oss för länge länge sedan. vi människor, vi förändras däremot. det e sällan vi försvinner, fastän vi kanske vill.
Smärta, ånger, ångest, obehag, hopplöshet - ord som kanske är dom mest dominanta. Den som lever får se..?
/En som går i samma skor varje dag, lär inte vara så kul
Kommentarer
Trackback
